Rikard Ask – författare

Vi blir det vi oftast gör. Att vara framgångsrik är då ingen handling, utan en vana.
– Aristoteles

Ja … så är det. Skriver man typ aldrig så blir inga manus klara, inga böcker tryckta. Trots att jag egentligen gillar rutiner och vardag så lyckas jag undvika att göra många av de viktigaste sakerna till just vanor. Jag tränar aldrig, jag skriver sällan (just nu aldrig), jag gör inte min tai chi på morgnarna. Men dåligheter lyckas man få in dagligen, slösurfandet på mobilen, tunga tankar över allt man  inte gör, eftermiddagsbiskvin med coca-cola.

Ändrat om hemsidan, bloggen eller vad man vill kalla den. Behövde förändring. Förenklat. Plockat av hattar.

Även ny start med skrivandet. Blåser liv i lilla gnistan. Skriver en stund varje kväll. Har ett larm som ringer så jag inte smiter undan. Trögt. Pillar med det gamla. Försöker hitta en struktur i Snodden och Månkatten. Att skriva förstamanuset är det lätta. Det lekfulla. Sedan sätta sig och hitta vad det egentligen handlar om är mycket svårt för mig. Hittar ingen vettig väg framåt. Jag tar till skrivhjälpsböcker eller snarare redigeringshjälpböcker. Finns många bra, mest amerikanska. Några har detaljerade planer för hur man går tillväga. Gäller förstås att hitta sin egen väg. Testa. Tidskrävande.

Tiden rinner iväg som vanligt. Försöker ta tillvara de små glädjeämnena. Att vara utomhus. Att andas. Barnens sätt att tänka. Cykla. Loppisar. Lunchpromenaden.

Fått Mortons syndrom i ena foten. Ständigt dessa fötter.

Vill ut i skogen varje dag. Det blir en gång i månaden.

Jag har ryggskott. Ryggen brukar inte bråka, men har man passerat bäst före-datum så börjar det mesta krångla. Hälsenor, fotvalv, ryggslut, ögon som ständigt rinner, ögonbryn som växer av sig själv, ugglestajl. Vem har gett dem order om att fara iväg så där? Nå, det är väl som det ska. Ålder. Kroppen slits om man inte sköter sig, och slits även om man sköter sig. Sånt är livet.

Varken skriver eller bloggar eller loggar. Försökte ett tag med en halvtimme varje kväll. En liten snurrig historia om Tant Gurka som åker på semester. Kul till en början. Nu tappad tråd och tristess.

Plinkar på gitarren då och då. Gammalt mög om och om igen som man bara kan halvdåligt. Blues när den är som sämst. Någon låt jag skrev för flera år sen som jag nu glömt texten till, någon blue grass-slinga som jag också minns till en kvart.

Jag tycker om att lära mig nya saker. Ändå lär jag mig inget. Det finns ju så mycket. Stå på händer. Italienska. Matlagning. Silversmide.

Jag gillar att samla på saker. Ändå samlar jag inte. Jag bara äger de gamla samlingarna, och som Snusmuriken säger så är inte det samma sak. Frimärkena. Tändsticksaskarna. Groo-tidningarna. Vinylskivorna. Inget av det lockar.

Jag behöver en nytändning. Men vad ska man tända med? En ny stil kanske. Nu är jag bara en fnasig The Dude.

Jag var på det buddhistiska templet i Bjuv i somras. Årets hittills bästa upplevelse. Inredningen, trädgården, människorna. Och så blev jag spådd i att skaka pinnar. Jag behöver inte oroa mig, gudarna har redan en plan, bara låt allt hända. Så tiden får väl gå då.

Jag mår bra. Mentalt. Bättre än på mycket mycket länge. Den där grundkänslan som jag burit med mig så länge finns inte kvar. Sorgen. Nu är det bara tomt inuti. Men inte tomt på ett obehagligt sätt. Kanske kan man kalla det frid. Och det är skönt. Och oväntat. Hade en djup svacka som började förra hösten och som långsamt, långsamt har klingat av. Och tagit sorgen, mörkret med sig. Med den mörka sorgen försvann också min drivkraft att skriva. Jag har helt enkelt inget att säga. Det finns inget jag vill berätta.

Kanske hittar jag tillbaka till skrivandet. Hittar en ny drivkraft. Just nu vill jag bara finnas till. Leva.

Jag har haft ett skrivuppehåll. Semester om man så vill. Sliten efter influensan + nytt jobb + sålt och köpt hus. Behövde vila från det kreativa.  Men ikväll skrev jag mina 25 minuter igen. Skriver in det handskrivna manuset till romanen Begravningsbyrån Hades (Bortvissnandet). Roman ja. Svårt. Långt. Klurigt att få översyn. Men mycket hjälp av Scrivener. Fattar inte hur någon klarar av att skriva romaner i t.ex. Word. Grymt långa dokument blir det då. I Scrivener är texten uppbruten i scener. Och sedan kan man med en knapptryckning klämma ihop allt till ett hejdundrande långt dokument. Smidigt. Men jag använder kanske bara 5% av vad Scrivener kan prestera.

Jag pendlar till mitt redaktörsjobb, från Lund till Malmö, varje dag. En mardröm. Avskyr att köra bil så det är inte ett alternativ. Buss? Nej tack. Inga bussar från Lund stannar vid centralstationen i Malmö där jag jobbar. Tågen? Förseningar och ofta packade som sardinburkar. Tror jag ska skaffa racercykel och cykelpendla. Den blåvita minicykeln duger inte till det.

Mycket på gång nu. Ja, så mycket att man knappt hinner dra upp kalsongerna. Nytt jobb som redaktör, ett barn har börjat på ny skola, flytt till nytt hus snart, fyra manus i olika stadier inne på förlag, fortfarande dålig efter influensan och så fyller jag även ett halvsekel om en och en halv månad. Och så är det plötsligt sommarvarmt i Lund. När hinner/orkar man skriva? Jaa … Det blir inte så mycket i dagarna. En liten stund här en annan där.

Och så borde man röra på sig mer och äta bättre.

Samarbetet med Tove Berggren går fint. Två kapitelboksmanus (för 6-9 år) gick tillbaka till förlaget för en andra runda nu i helgen. Stora förändringar har gjorts, som har blivit förbättringar allihop. Spännande att vänta och se vad förlaget tycker och tänker nu.

Jag har också gett mig den på att skriva klart några av alla de påbörjade skivprojekt jag har lämnat som brödsmulespår efter mig. Vid en sammanställning är det över femtio olika projekt. En hel del av dem får ses som träning och övning, men några är värda att avslutas. Så nu arbetar jag med att skriva in det handskrivna manuset till romanen Begravningsbyrån Hades (det förra arbetsnamnet var Bortvissnandet). Det är den roman jag har börjat sedan givit upp flest gånger, det här är nog fjärde gången jag samlar in brödsmulorna. Huvudpersonerna: Alvar och hans mamma, Modern, tänker jag forfarande ofta på. Nu ska den bli klar! Banne mig!

En roman har känts så stort, så oöverskådligt. Men nu har skaffat Scrivener och inbillar mig att det är lättare att få till strukturen.

Och så har jag börjat jobba heltid som redaktör. På NE. Inte med uppslagssajten utan med deras satsning på digitala läromedel. Skriver gör jag på morgnar och sena kvällar.

Jag läser alltid en stund innan jag somnar på kvällen. Det blir som ett fint avslut varje dag, en grand final. Och jag läser enbart berättelser, böcker där berättelsen är det viktiga. Inte språket, inte formatet, inte författaren. Just nu växlar jag mellan deckare och fantasy.

Det där med deckare är skumt. Jag läste många sådana i övre tonåren, sedan 30 års uppehåll. Det är ju en på vissa håll nedtacklad genre. Det tycker jag är synd. Finns många skickliga berättare bland deckarförfattarna. Och en fördel med genren är att i princip ingen försöker briljera med fiffigt språk. Och det finns många olika sätt att berätta även inom deckargenren. Läser just nu Jussi Adler Olsens svit om Avdelning Q. Här får man både kommisarie Mörcks,  brottslingens och offrets perspektiv. Han berättar verkligen allt. Inget whodunnit-gissande här inte, men det funkar ändå. Undviker dock de deckare som frossar i våld och vidrigheter a la CSI.

Inom fantasyn är jag mer en samlare. När jag växte upp under 70-talet diskbänksrealismen och tjeckisk dockteater räddades jag av en välsorterad fantasyhylla på Höganäs stadsbibliotek. De hade alla fantasyklassikerna. Tolkien förstås, Ursula K. LeGuins Övärlden, Michael Moorcocks Elric, Mervyn Peakes Gormenghast, E.R. Eddisons Ourobouros och min favorit Roger Zelaznys Skuggornas herre.  Jag försöker återskapa en liknande samling nu som vuxen.

Och en intressant iakttagelse är från Akademibokhandeln i Lund. Där är det ungefär lika stora hyllor för skönlitteratur, deckare respektive fantasy när det gäller inbundna böcker. För bara några år sedan var fantasin undangömd i en sidogång. En genre med många läsare, men med ännu lägre status än deckaren.

Jag skriver mobilt. Nä, inte på mobilen då utan istället har jag svårt för att sitta still på en plats och skriva. Kanske inte längre än två timmar. Sen måste jag röra på mig. Eftersom jag bor i Lund och inte gärna reser så har jag några vattenhål jag återvänder till om och om igen. Stadsbiblioteket, SOL-center, Ariman, Gerdahallen och pizzeria Olympia. 

Idag har jag kört snitslad bana. Först bibblan, sen SOL, sen Gerdahallen och nu pizzeria Olympia. En timme eller två på varje ställe. Det är något med rörelsen, den fysiska, som triggar skrivandet. Eller så är jag bara rastlös.