RIKARD ASK

Under slutet av förra veckan var det bokmässa i Göteborg. Alltid roligt, men extra i år då det var release för Ernst och Gudrun – del 1 och 2.

I år hade Willa Holma dessutom monter precis intill dinosaurielandet. Vilket jag som gammal geolog uppskattade.

Så här ser provtrycken ut av omslagen ut till de två första böckerna om Ernst och Gudrun ut. Guldigt och fint.

I slutet av september släpps Ernst och Gudrun – Superhjältekalaset och Ernst och Gudrun – Dunder och brak. De två första böckerna i en ny bokserie för 6-9 år. Jag och Tove Berggren har skrivit texterna och Jutta Falkengren har illustrerat.

Det har varit en rolig men lång process att få till manusen. Sluttexterna skiljer sig väldigt åt från hur de första versionerna såg ut. Och så roligt att se Juttas bilder, hur personer och platser får fler dimensioner.

Ges ut på Willa Holma förlag lagom till Bokmässan i Göteborg.

Ikväll skrev jag så äntligen. Bara gjorde det. Höll bort alla tv-tittarröster, alla celler som ropade ”Vi är trötta.” Har nog gett upp om begravningsbyrån igen. Kanske ska man bara låta gamla oavslutade manus få vara. De är träning inför det nya som ska skrivas. Eller så kan jag helt enkelt inte skriva för vuxna. Istället skriver jag nu på den nya berättelsen om spökhunden, pappan med hemligheterna och flickan utan namn. Tror det är en kapitelbok 9-12. Ganska mörk och hemlig stämning i början.

Och hemligheter verkar vara ett av mina teman. Hemligheter, leken, magi är tre saker jag ständigt kommer tillbaka till när jag skriver. Och att det är en flicka i huvudrollen och att det alltid tycks fattas en förälder.

Är arg idag. På mig själv. Dagen betsår av 8 timmar sömn, 8 timmar redaktörsjobb men sedan finns det ju 8 timmar till. Varför gör jag så att inte ens en av de timmarna läggs på skrivande? Inte ens en halvtimme? Massa annat hinner jag ju med, facebook, stirrande i tak, tv-tittande etc etc. Uppryckning tack!

Jag har hittat det första försöket till att skriva Begravningsbyrån Hades. 2005 är första versionen från. Då var arbetsnamnet Bortvissnandet. Det finns väldigt mycket material. Kanske uppåt 700-800 sidor. Men det blev aldrig mer än ett försök. Nästa försök gjordes 2011-2013. Strandade även då trots stora försök att få till en struktur. Det finns en handskriven version från då som ännu inte helt skrivits in på dator. Nu 2018 gör jag ett nytt omtag. Försöker förenkla och hitta grundberätttelsen som gömmer sig i alla lager jag lagt.

Kom inte upp i morse. Sov bort skrivtiden. Får försöka ikväll istället. Tisdagar är skrivkväll. Jag brukar hänga på café eller pub efter jobbet och skriva. Förr var jag bra på det, att skriva i bruset. Det är jag inte längre. Inte heller skriver jag för hand så gärna. Får större tydlighet i texten om jag skriver direkt på dator, det blir lite mer på allvar. Jag behöver det har jag märkt. Om skrivandet till 100 % är en lek blir det inga klara manus.

I fredags hände något spännande. Jag var ute och promenerade som vanligt på lunchen. Plötsligt så jag en vit spökhund springa över en åker. I min fantasi. Jag satte mig på en bänk och började skriva i anteckningsboken jag alltid har med mig. Det vrå början på en berättelse. Eller den börjar inte så så med hunden, utan med ett mystiskt telefonsamtal till en pappa med många hemligheter och hans dotter, en namnlös flicka som försöker förstå världen och de hemliga världar som pappan håller borta från henne. Det är en farfar som ringer. En farfar flickan inte visste fortfarande fanns. Pappan och flickan åker till farfars hus, men han är försvunnen. Så börjar det och sedan kommer spökhunden in i bilden på något sätt.

Så nu skriver jag på två berättelser samtidigt, romanen och den nya ”spökhunden”.