Rikard Ask – författare

Jag har hittat det första försöket till att skriva Begravningsbyrån Hades. 2005 är första versionen från. Då var arbetsnamnet Bortvissnandet. Det finns väldigt mycket material. Kanske uppåt 700-800 sidor. Men det blev aldrig mer än ett försök. Nästa försök gjordes 2011-2013. Strandade även då trots stora försök att få till en struktur. Det finns en handskriven version från då som ännu inte helt skrivits in på dator. Nu 2018 gör jag ett nytt omtag. Försöker förenkla och hitta grundberätttelsen som gömmer sig i alla lager jag lagt.

Kom inte upp i morse. Sov bort skrivtiden. Får försöka ikväll istället. Tisdagar är skrivkväll. Jag brukar hänga på café eller pub efter jobbet och skriva. Förr var jag bra på det, att skriva i bruset. Det är jag inte längre. Inte heller skriver jag för hand så gärna. Får större tydlighet i texten om jag skriver direkt på dator, det blir lite mer på allvar. Jag behöver det har jag märkt. Om skrivandet till 100 % är en lek blir det inga klara manus.

I fredags hände något spännande. Jag var ute och promenerade som vanligt på lunchen. Plötsligt så jag en vit spökhund springa över en åker. I min fantasi. Jag satte mig på en bänk och började skriva i anteckningsboken jag alltid har med mig. Det vrå början på en berättelse. Eller den börjar inte så så med hunden, utan med ett mystiskt telefonsamtal till en pappa med många hemligheter och hans dotter, en namnlös flicka som försöker förstå världen och de hemliga världar som pappan håller borta från henne. Det är en farfar som ringer. En farfar flickan inte visste fortfarande fanns. Pappan och flickan åker till farfars hus, men han är försvunnen. Så börjar det och sedan kommer spökhunden in i bilden på något sätt.

Så nu skriver jag på två berättelser samtidigt, romanen och den nya ”spökhunden”.

Även denna morgon skrev jag på romanen. I dag kändes det dåligt. Jag har ingen koll på vad jag egentligen gör när jag skriver långt. Infallen blir många, sinnet försöker fly tror jag, så det krävs energi för att hålla mig kvar i det redan tänkta. Det tar emot när skrivandet inte längre är leken utan mer ett tjoffatjoffa-hantverk. Var sak på sin plats. Ordning och reda, pengar på fredag. Och sen hamnar ändå långkalsongerna i frysen och glassen i garderoben. Men om skrivandet bara är leken så blir det en enda röra av berättelserna. Så har det i alla falla varit hittills. Kanske ska jag bejaka det, eller kanske inte. Kanske behöver en berättelse både den energiska, vilda leken. Det är den varma delen. Och det strukturerade, stilla hantverket. Det är kylan.

Jag skriver helst på morgnar. De senaste månaderna har jag haft förtvivlat svårt att komma upp. Jag har nog bara orkat upp så att jag har hunnit skriva ungefär en gång i veckan. Det är ju sopigt förstås om det ska bli manus och böcker av det.

Sömnproblem är kanske en av bovarna. Går jag och lägger mig för tidigt så vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om. Så igår gick jag och la mig först klockan 24. Och gick upp 6.30. Det funkade. Idag fortsatte jag åter med Begravningsbyrån Hades. En roman. Tror jag. Plötsligt fick jag för mig att gå episkt. Det är en trilogi! Men jag vet inte, att bara få ihop något som håller ihop över 200-300 sidor är svårt. Väldigt svårt.

Vi blir det vi oftast gör. Att vara framgångsrik är då ingen handling, utan en vana.
– Aristoteles

Ja … så är det. Skriver man typ aldrig så blir inga manus klara, inga böcker tryckta. Trots att jag egentligen gillar rutiner och vardag så lyckas jag undvika att göra många av de viktigaste sakerna till just vanor. Jag tränar aldrig, jag skriver sällan (just nu aldrig), jag gör inte min tai chi på morgnarna. Men dåligheter lyckas man få in dagligen, slösurfandet på mobilen, tunga tankar över allt man  inte gör, eftermiddagsbiskvin med coca-cola.