Bra start på året. Fått iväg fortsättningen på Stora Trollet-serien till Willa Holma. Och till slut Tant Gurka på semester och Fyrmästar Väst får påseende till en massa olika förlag.
Jag har till slut funnit en skrivrutin som fungerar bra. Jag skriver direkt på morgonen när jag går upp. I en timme mellan 6-7. Det är minimum. Vissa dagar skriver jag även på kvällarna eller gör i alla falla skrivrelaterade sysslor.
Ernst och Gudrun del 1 och 2. De kommer till hösten 2018. Just nu skriver jag och Tove Berggren om manusen. Eller snarare, gör de sista ändringarna. Jag vet inte hur många omskrivningar det har blivit sammanlagt, men det är ganska många. Hittade delar av en tidig version av del 2 häromdagen. Oj. Det var en helt annan berättelse. Jag kom inte ens ihåg minigrisen. Den är utbytt mot en jaktfalk nu.
Jag skriver nästan enbart på kvällar nu för tiden. Efter att barnen har somnat. Det finns ingen annan tid. Heltid som redaktör. Villa, familj. Vardagssysslor.
Kaninhålet.
Skrivplatsen. Är den viktig för vad som skrivs? Och om det skrivs alls? Kanske. Stämningen skiljer sig ju rätt mycket mellan en stuga vid havet och en skrubb.
Länge hade jag ingen fast skrivplats. Jag skrev en skvätt först på ett café, sedan gick jag vidare och skrev en stund på nästa. En parkbänk här. Ett bibliotek där. Den sortens skrivplatsmönster kräver tid. Tid som jag inte riktigt har just nu.
Sedan ett drygt år har jag ett skrivrum hemma i huset. Men det skrevs inte mycket där. Nu har jag istället flyttat ner i källaren. Även om det kanske för tankarna till Anteckningar från källarhålet så trivs jag att sitta under mark och bara ha en glugg som fönster. Och källarhål låter aningen dystert så jag tänker mer på det som ett kaninhål.
Förutom kaninhålet så har det hänt andra ännu roligare saker. Under hösten nästa år (2018) kommer WillaHolma förlag ge ut de två första kapitelböckerna om barnen Ernst och Gudrun. Jag och Tove Berggren har skrivit dem tillsammans. Dessutom kommer de att ge ut en bilderbok om ett troll som bakar som jag har skrivit och som Jutta Falkengren gör bilderna till. Allt mycket roligt förstås.
Vi blir det vi oftast gör. Att vara framgångsrik är då ingen handling, utan en vana.
– Aristoteles
Ja … så är det. Skriver man typ aldrig så blir inga manus klara, inga böcker tryckta. Trots att jag egentligen gillar rutiner och vardag så lyckas jag undvika att göra många av de viktigaste sakerna till just vanor. Jag tränar aldrig, jag skriver sällan (just nu aldrig), jag gör inte min tai chi på morgnarna. Men dåligheter lyckas man få in dagligen, slösurfandet på mobilen, tunga tankar över allt man inte gör, eftermiddagsbiskvin med coca-cola.
Manuset till Snodden och Månkatten sönderklippt och uppdelat i scener.
Det som jag tycker är svårast med att skriva är inte förstamanuset. Det är enkelt, roligt och spännande. Nej, det svåra börjar när man ska försöka redigera och få det till en berättelse som hänger ihop. Jag har ännu inte kommit på något bra sätt att göra det på när det gäller längre texter som romaner och kapitelböcker. Jag har tidigare mest kört på känsla, ändrat det som kändes fel eller konstigt. Och det funkar säkert för många men inte för mig. Jag behöver något mer handgripligt. En process.
Då jag gillar att lära mig saker från böcker så läser jag gärna skrivböcker, men få svenska har med så mycket om hur man ”skriver om”. Men på den amerikanska skrivboksmarknaden kan man hitta allting. Alltså in med the Book Architecture Model av Stuart Horowitz. Metoden handlar inte om själva omskrivandet utan mer om hur man organiserar manuset, hittar scenerna som är viktiga, temat, övergångar. Att försöka förstå berättelsen. Metoden består av 22 steg. De flesta av dem är fysiska, vilket jag gillar. Man skriver ut och klipper sönder manuset i scener, man ritar måltavlor där man har temat i mitten, man ritar och färglägger texten.
Jag är på steg 13 med Snodden och Månkatten. Jag började i november, så det går långsamt här (vilket jag gillar). Vet inte än om metoden funkar för mig men hittills känns det bra. Har redan haft ett par stora aha-upplevelser. Har bland annat hittat temat, vad det egentligen handlar om. Och varför det är så mycket om lådor med.
Ändrat om hemsidan, bloggen eller vad man vill kalla den. Behövde förändring. Förenklat. Plockat av hattar.
Även ny start med skrivandet. Blåser liv i lilla gnistan. Skriver en stund varje kväll. Har ett larm som ringer så jag inte smiter undan. Trögt. Pillar med det gamla. Försöker hitta en struktur i Snodden och Månkatten. Att skriva förstamanuset är det lätta. Det lekfulla. Sedan sätta sig och hitta vad det egentligen handlar om är mycket svårt för mig. Hittar ingen vettig väg framåt. Jag tar till skrivhjälpsböcker eller snarare redigeringshjälpböcker. Finns många bra, mest amerikanska. Några har detaljerade planer för hur man går tillväga. Gäller förstås att hitta sin egen väg. Testa. Tidskrävande.
Tiden rinner iväg som vanligt. Försöker ta tillvara de små glädjeämnena. Att vara utomhus. Att andas. Barnens sätt att tänka. Cykla. Loppisar. Lunchpromenaden.
Fått Mortons syndrom i ena foten. Ständigt dessa fötter.
Vill ut i skogen varje dag. Det blir en gång i månaden.
Jag har ryggskott. Ryggen brukar inte bråka, men har man passerat bäst före-datum så börjar det mesta krångla. Hälsenor, fotvalv, ryggslut, ögon som ständigt rinner, ögonbryn som växer av sig själv, ugglestajl. Vem har gett dem order om att fara iväg så där? Nå, det är väl som det ska. Ålder. Kroppen slits om man inte sköter sig, och slits även om man sköter sig. Sånt är livet.
Varken skriver eller bloggar eller loggar. Försökte ett tag med en halvtimme varje kväll. En liten snurrig historia om Tant Gurka som åker på semester. Kul till en början. Nu tappad tråd och tristess.
Plinkar på gitarren då och då. Gammalt mög om och om igen som man bara kan halvdåligt. Blues när den är som sämst. Någon låt jag skrev för flera år sen som jag nu glömt texten till, någon blue grass-slinga som jag också minns till en kvart.
Jag tycker om att lära mig nya saker. Ändå lär jag mig inget. Det finns ju så mycket. Stå på händer. Italienska. Matlagning. Silversmide.
Jag gillar att samla på saker. Ändå samlar jag inte. Jag bara äger de gamla samlingarna, och som Snusmuriken säger så är inte det samma sak. Frimärkena. Tändsticksaskarna. Groo-tidningarna. Vinylskivorna. Inget av det lockar.
Jag behöver en nytändning. Men vad ska man tända med? En ny stil kanske. Nu är jag bara en fnasig The Dude.
Jag var på det buddhistiska templet i Bjuv i somras. Årets hittills bästa upplevelse. Inredningen, trädgården, människorna. Och så blev jag spådd i att skaka pinnar. Jag behöver inte oroa mig, gudarna har redan en plan, bara låt allt hända. Så tiden får väl gå då.
Jag mår bra. Mentalt. Bättre än på mycket mycket länge. Den där grundkänslan som jag burit med mig så länge finns inte kvar. Sorgen. Nu är det bara tomt inuti. Men inte tomt på ett obehagligt sätt. Kanske kan man kalla det frid. Och det är skönt. Och oväntat. Hade en djup svacka som började förra hösten och som långsamt, långsamt har klingat av. Och tagit sorgen, mörkret med sig. Med den mörka sorgen försvann också min drivkraft att skriva. Jag har helt enkelt inget att säga. Det finns inget jag vill berätta.
Kanske hittar jag tillbaka till skrivandet. Hittar en ny drivkraft. Just nu vill jag bara finnas till. Leva.
Jag har haft ett skrivuppehåll. Semester om man så vill. Sliten efter influensan + nytt jobb + sålt och köpt hus. Behövde vila från det kreativa. Men ikväll skrev jag mina 25 minuter igen. Skriver in det handskrivna manuset till romanen Begravningsbyrån Hades (Bortvissnandet). Roman ja. Svårt. Långt. Klurigt att få översyn. Men mycket hjälp av Scrivener. Fattar inte hur någon klarar av att skriva romaner i t.ex. Word. Grymt långa dokument blir det då. I Scrivener är texten uppbruten i scener. Och sedan kan man med en knapptryckning klämma ihop allt till ett hejdundrande långt dokument. Smidigt. Men jag använder kanske bara 5% av vad Scrivener kan prestera.
Jag pendlar till mitt redaktörsjobb, från Lund till Malmö, varje dag. En mardröm. Avskyr att köra bil så det är inte ett alternativ. Buss? Nej tack. Inga bussar från Lund stannar vid centralstationen i Malmö där jag jobbar. Tågen? Förseningar och ofta packade som sardinburkar. Tror jag ska skaffa racercykel och cykelpendla. Den blåvita minicykeln duger inte till det.
Mycket på gång nu. Ja, så mycket att man knappt hinner dra upp kalsongerna. Nytt jobb som redaktör, ett barn har börjat på ny skola, flytt till nytt hus snart, fyra manus i olika stadier inne på förlag, fortfarande dålig efter influensan och så fyller jag även ett halvsekel om en och en halv månad. Och så är det plötsligt sommarvarmt i Lund. När hinner/orkar man skriva? Jaa … Det blir inte så mycket i dagarna. En liten stund här en annan där.
Och så borde man röra på sig mer och äta bättre.
