182 cm fantasy

Fin nyutgåva.
Jag har läst mycket fantasy det senaste halvåret. Och även sett många filmer och serier med större eller mindre inslag av fantasy. Både den som riktar sig till unga i första hand (Harry Potter, Slottet av is, Trollkarlen från Oz, Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio, Epic, Frost, De fem legenderna, Lånaren Arriety osv.) och den som riktar sig till vuxna (Game of Thrones, Conan, Ourobouros, Wrath of the Dragon God, Shadow Jack, Sagan om häxkarlen, Hobbit osv.). Ja, det har gått så långt att jag har börjat samla på fantasylitteratur. Inte allt då utan den som jag själv läste som pojke/tonåring. Då köpte jag inte böcker utan lånade på bibliotek och hade turen att Höganäs Stadsbibliotek hade en fin liten fantasyhylla. Med idag klassiska fantasyförfattare: Tolkien, Mervyn Peake, Ursula K. Le Guin, Roger Zelazny, Michael Moorcock. Starkast intryck när jag läste dem för första gången, då för trettio år sedan eller mer, gjorde Hobbit, Gormenghast, Rhiannons svärd, Elric, Skuggornas Jack, Trollkarlen från Övärlden och Ourobouros. En del är svåra att hitta på svenska har jag märkt. Så än så länge får det duga med de engelska originalen. I nyutgåvor. Jag är inte finsmakare på det viset att det måste vara förstaupplagor.
Vackert formgiven.

Och jag har tänkt på flera saker när jag har läst och tittat. Förutom berättarglädjen och den ofta vilda fantasin då. I fantasy för unga är det ett väldigt vanligt grepp att ett barn hittar en portal som leder till en annan värld. En värld där barnet är eller blir en hjälte. Ja, det är så vanligt att det nog kan kallas en kliché. En riktigt sliten kliché. I vissa av verken ovan försöker skaparna vara lite kreativa och göra en mer listig förflyttning från vår värld till fantasivärlden (Epic) till de som nöjer sig med att det plötsligt finns en extra knapp i hissen (Slottet av is). Och det är ett skrivråd man ofta får: undvik klichéer. Men. Om man tar till sig det skrivrådet så glömmer man bort vem det är som ska läsa boken eller se filmen. En tioåring har troligtvis inte läst en mängd fantasyböcker med portaler till andra världar och har ingen ormhinna som faller ner när den där hissknappen plötsligt finns där. Klichéer finns nog bara i den vuxna världen.

En annan sak är att det nästan alltid är barn som har det svårt på ett eller annat sätt i den här världen som hittar portalen och sedan visar sig vara den andra världens räddare. Det säga att vuxna som läser eller tittar på dessa berättelser då ofta tolkar det som: Aha! Det är bara en fantasi som barnet hittar på för att stå ut med det svåra (t.o.m. Harry Potter kan läsas så, även om nog få gör det). Men att barn som läser eller tittar aldrig ser det så. Allt händer på riktigt för dem. Astrid Lindgren ville tydligen inte alls kännas vid den vuxna tolkningen av Bröderna Lejonhjärta (1974). Fast jag kan förstå att tolkningen gjordes. Mio Min Mio (1954) har ett väldigt ”vuxet” slut, där Bosse sitter kvar på bänken med äpplet. Det jag fäster mig vid är att det så ofta är ett utsatt barn som blir den nya världens räddare. Sällan ett barn som redan har det bra i vår värld.
Jag har också tänk på att de flesta av de fantasyböcker jag gillade när jag var ung ofta hade en tungsint karlakarl i huvudrollen (Conan, Rhiannons svärd, Skuggornas Jack). Men min favoritperson ur alla dessa berättelser är ändå Eowyn i Sagan om Ringen. Oj, oj, oj, scenen där hon står upp mot Häxmästaren i både boken och filmen är sjukt magisk.

Om Ask

Rikard Ask. Författare, låtskrivare, redaktör. Lektör ibland,skrivlärare ibland. Geolog. Vandrare. Samlare.
Det här inlägget postades i Böcker, Fantasy. Bokmärk permalänken.