Deckare och läsande

Jag läser ganska mycket. Ofta snöar jag in på en genre eller en författare under en period. Det senaste halvåret har jag läst en genre jag knappt rört vid tidigare: deckare. Jag ville läsa framförallt de svenska storstjärnorna. Och nu har jag läst Camilla Läckberg, Leif GW Persson, Henning Mankell, Lisa Marklund, Stig Larsson och Johan Theorin bland de svenska. Och Ann Cheeves, Peter May, Lee Child och Agatha Christie. Ja, Christie blir något slags lackmuspapper att mäta de andra mot. Kanske ville jag se vad det är som gör att just de här författarna läses av så många. Och varför så många skriver och läser just deckare.

Får verkligen säga att alla författare ovan är väldigt skickliga på att berätta så att man dras in i berättelserna. Inget fuzz eller konstigheter i deras språk. Det är rakt och enkelt berättat. De svenska häller hög klass. Men varför är det så många som skriver och läser just om brott? Jag tror att den stor del i det handlar om trygghet. Både för författaren och läsaren.

Författaren får mycket på given genom att hålla sig till deckarens ramar. Ett brott har begåtts, någon har gjort det, någon försöker ta reda på vad som hänt. Man har en hjälte och en skurk. Ont mot gott. En konflikt. Det skapar en automatisk framåtrörelse i berättelsen. Man är på väg någonstans, en läsare behöver inte övertygas om det.

Sedan är det trygghet för läsaren av samma anledning. Något allvarligt har hänt som någon kommer att hitta en lösning på. Det onda åker dit. Och man upplever detta, ofta oerhört grymma mord, på avstånd. Det är inte på riktigt. Och kanske ligger deckargenrens brist just i detta. Att det aldrig blir riktigt på allvar, att det aldrig utmanar mig som läsare på riktigt?

Det som flera av författarna hade problem med skulle kunna kallas Stephen King-sjukan. Mot slutet av berättelsen, när säcken ska öppnas och innehållet visas och sedan knytas ihop på ett trovärdigt men spektakulärt sätt. Det blir för obegripligt hos en del. Man hänger inte med i slutledningarna. Andra knyter ihop några varv för mycket. I t.ex. Leif GW Perssons Den döende detektiven knyts det ihop ett antal varv för mycket. Ingen tråd lämnas lös.

Ett annat problem är att en del berättelser blir för konstruerade. Man ser alla bräder och tegelstenar och elledningar. Johan Theorins Nattfåk till exempel. Den var den enda jag inte klarade mig igenom.

lanoire5

Om Ask

Rikard Ask. Författare, låtskrivare, redaktör. Lektör ibland,skrivlärare ibland. Geolog. Vandrare. Samlare.
Det här inlägget postades i Skrivlogg. Bokmärk permalänken.