En schimpansen hög på plockgodis eller dagen efter bokmässan

Ja, då var årets bokmässa i Göteborg över för mig. Redan. Kul att vara där. Rent av träffa läsare. Signera några ströex. Kändes lite snopet att åka hem redan igår kväll. Mässan varar ända till söndag. Kändismyller som vanligt. En leende Mona Sahlin ensam i vimlet var fint att se. Och hade jag kunnat bli starstruck hade jag blivit det när Nina Hemmingson signerade sina seriealbum. Nu gick jag bara förbi lite långsamt.

Idag har jag skrivit en essä om skrivande. Lite snurriga tankar. Jag märker att ju längre tiden gick med att skriva det här desto mer spårade mina formuleringar och ordval ur. Studsade omkring som vildkaniner som försökte komma ur en bur. Först tänkte jag ge den titeln En schimpans hög på plockgodis eller den fantastiska Älskaren. Sen fick den den här tradiga men tydliga titeln istället (delkursen på min utbildning heter nämligen så):

Att skriva och kritiskt granska
När jag läser Att skriva av Marguerite Duras, Om konsten att läsa och skrivaav Olof Lagercrantz och The faith of a writerav Joyce Carol Oates så tänker jag på skrivprocessen, både min egen och på deras, på hur fysisk rörelse och skrivande verkar ha ett samband, och inte bara på hur, varför och när man skriver, utan även på var, skrivplatsen alltså.
Gällande skrivprocessen så finns det antagligen lika många olika sätt att få ihop en skriven berättelse som det finns författare. Oates har sitt sätt, Duras sitt, Lagercrantz sitt (och jag mitt). Och hur de tre böckerna skiljer sig åt, för det gör de verkligen, avspeglar troligtvis väl hur deras skönlitterära böcker också har kommit till. Den akademiske, halvt undflyende halvt megalomaniske, Lagercrantz, den oplanerade, nonchalant filosofiska Duras, den flitiga, mörkerkloka Oates.
Oates och Lagercrantz är väldigt inne på att det är mycket viktigt att läsa (både klassikerna och samtida) om man vill bli en god författare. Alltså, det är en nästan avgörande faktor för att lära sig hantverket att skriva. Och om man vill se skrivprocessen ur ett längre perspektiv så är läsandet, och studerandet av andra författares böcker (till och med imitationen) en stor pusselbit som inte bör fuskas bort. Annars riskerar man att förbli en amatör som Oates lite bryskt uttrycker det.
Jag gillar att läsa böcker om skrivande. Alltid lär man sig något eller så kommer sådant upp till ytan som man redan kände till men glömt bort. Hos Oates tar jag till mig: Write your heart outoch Don’t be discouraged. Jo, det visste jag redan men det är bra råd ändå. Framförallt efter att ha varit på Bokmässan och paddlat med kanoten över bokatlanten.
Från Duras sparar jag hennes tankar om skrivande som något som måste vara oplanerat. Varför skriva om man redan vet berättelsen? Då behövs den ju inte skrivas. Det är av egoistiskt bekräftande skäl. Så skriver jag också. I början av en berättelse måste skrivandet vara oplanerat, en lek, en gåta vars lösning finns där framme någonstans. Det ska vara kul att skriva, inledningsvis, sedan när berättelsen når en viss gräns (denna vet jag aldrig från början) så slutar jag skriva och sätter mig ner och försöker ta reda på vad det egentligen går ut på. Vad är temat? Vilka scener är de viktiga? Vad gör den personen här? Och så vidare. Nu planerar jag. Och sedan skriver jag om och om och om igen. Jag hörde en radiointervju med Henning Mankell för ett tag sedan där han fick frågan om han var en sådan som planerade bokens handling först eller bara satte sig och skrev. Han planerade. Och trodde inte på de författare som påstod att de inte planerade först. Att alla är olika och att man kan nå samma resultat fast att man tar olika vägar verkar inte vara Mankells melodi.
En annan fin sak som Oates ger råd om är förstamanuset, jo, det kan vara asjobbigt att skriva och så blir det ändå som om det var skrivet av en schimpans hög på plockgodis. Men, säger Oates, ge inte upp. Du kan alltid skriva om och ändra, andramanuset blir kanske som en pilgrimsfalk genom luften, ett glädjefnatt. Don’t ever give up!
Det är främst Oates som skriver om hur fysisk rörelse och skrivande verkar gå hand i hand. Löpning i hennes fall (och många andra samtida författares, Martina Haag, Johan Teorin, Torbjörn Flygt). Hos andra är det vandrandet. Och så är det för mig. Jag skriver i flykten kan man säga. Jag vandrar med min kappsäck i timmar, så sätter jag mig någonstans, skriver, sedan vandrar jag igen, sätter mig någonstans, skriver och så vidare. Av enkelhet blir det oftast i Lund där jag bor, gärna i centrum. Ibland i Helsingborg, ibland Malmö, ibland Österlen. Förflyttningen, den långsamma, gör att jag kan fokusera tankarna på berättelsen på ett annat sätt än om jag sitter på en stol eller ligger på en spikmatta. Kanske är det också att vara utomhus. Luften, ljuset. Jag vet inte.
Platsen man skriver på, för Duras är det huset i Neauphle, det stora, där hon kunde vara ensam utan att vara ensam, i sovrummet eller vardagsrummet, med utsikt mot parken. Oates har en skrivarstudio med mycket ljus och utsikt mot vatten, alltid detta vatten. Var Lagercrantz skrev är höljt i dunkel. Man får för sig ett arbetsrum med mörka möbler, tjocka mattor och där ingen fick störa honom. Fast det är bara i min fantasi. Jag har testat att ha en skrivarlya, i ett konstnärskollektiv. Det passade mig dåligt. Jag var aldrig där. Och så en skrivarhörna i det lilla radhuset där jag bor med familjen, vid en gammal sekretär som jag köpte på loppis som barn. Jag skrev aldrig där heller. Jag skriver i rörelse, en långsam resenär, en författarnomad utan hem. Hemmet är min kappsäck, i den har jag datorn, blocken, pennor, böcker, saxar. En fladdermus som reflex. Den fysiska vandringen är planlös. Vandraren har ingen stans att gå, om man så vill. Men inuti finns det rörelse, i tankarna, berättelsen rör på sig, orden hittar sin plats. Det finns vattenhål, oaser någonstans. UB1, Stadsbiblioteket, SOL-centers källare, Gerdahallens café, fontänen vid universitetsplatsen, Botaniska trädgården, eller vilken parkbänk som helst vid fint väder. Men även gamla hundar vill sitta ibland. Jag försöker lära mig att skriva hemma. Vid köksbordet, vid pysselbordet, i den gröna fåtöljen. Men jag vill kanske hellre stå upp och skriva, eller vill jag det? Inbillar mig att det finns något bra med att vara på tårna, att bara kunna gå därifrån, att inte slita på tyget i kostymbaken. Kanske en skrivpulpet.
För att skriva krävs ensamhet. ”Man finner inte ensamheten, man skapar den”, som Duras säger. Och det verkar många författare mena är den negativa delen med att vara författare. Att det är så ensamt. För mig är det en bonus. Ensamhet äger. Det är då jag kan tänka klart, det är då jag fyller på tömda energifack, det är då jag kan fokusera. ”Man finner inte ensamheten, man skapar den”. Man kan även säga att det i vår hektiska fullbokade tid också är en viktig del av skrivandet. Man måste avsätta tiden, man måste prioritera skrivandet, man måste skapa ensamheten. Utan den – inget skrivet.
Som böcker betraktat gillar jag Oates bok bäst. Den tilltalar mig. Den är vänlig men ärlig och ger många uppmuntrande tips utan att försöka trycka ner någon med hur svårt det är att skriva riktigt bra. Det fattar man ändå. Duras bok är mer svårtillgänglig. Ett mysterium. Lagercrantz bok är jag nollställd inför. Han är för säker på sin sak och trackar ner på en del böcker som om hans tolkning är sanningen. Och ändå. I deras skönlitterära gärning känner jag mig mer hemma hos Duras. Den fantastiska Älskaren. Inget jag läst av Oates eller Lagercrantz är ens i närheten.

Om Ask

Rikard Ask. Författare, låtskrivare, redaktör. Lektör ibland,skrivlärare ibland. Geolog. Vandrare. Samlare.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.