Med mörkret som drivkraft

Jag mår bra. Mentalt. Bättre än på mycket mycket länge. Den där grundkänslan som jag burit med mig så länge finns inte kvar. Sorgen. Nu är det bara tomt inuti. Men inte tomt på ett obehagligt sätt. Kanske kan man kalla det frid. Och det är skönt. Och oväntat. Hade en djup svacka som började förra hösten och som långsamt, långsamt har klingat av. Och tagit sorgen, mörkret med sig. Med den mörka sorgen försvann också min drivkraft att skriva. Jag har helt enkelt inget att säga. Det finns inget jag vill berätta.

Kanske hittar jag tillbaka till skrivandet. Hittar en ny drivkraft. Just nu vill jag bara finnas till. Leva.