Vad behövs

Under den senaste året  har jag reflekterat över mitt skrivande (mycket tack vare kursen som jag gått, Magisterkursen på Lunds Universitets Författarskola) och framförallt vad som behövs för att skriva alls. Följande saker har jag hittat:

  • Tid
  • Ensamhet
  • Lek
  • Gnista
  • Fokus
  • Skrivverktyg
  • Fysisk rörelse
  • Uthållighet

Tid

Tiden är oftast det som sätter dödskäppar i författarhjulet. Så säger många. ”Jag hinner aldrig skriva!” Och så har det under långa perioder varit för mig med, eller snarare att jag har sagt så. För riktigt sant är det nog inte. Att avsätta 25 minuter varje dag för att skriva klarar alla, även jag. Stäng teven! Kasta Ipaden! Bränn internet! Och på ett år har man då lätt textmängden för en rätt tjock roman. På kursen fick jag tipset att använda pomodoro-timer. Dels för att inte slita ut sig, korta pauser är bra, dels för att få till disciplinen. Funkar grymt bra. Det tänker jag fortsätta med tills jag dör.

Under magisteråret har jag haft lyxen att gå halvtid på kursen och skriva helt och hållet på den andra halvan. Otrolig skillnad i hur mycket man får producerat. Till hösten är detta Floridaliv över och brödfödejobbet rullar in på sina larvfötter. Då blir det pomodorostajl som gäller, 25 minuter varje kväll eller äckligt tidig morgon.

Ensamhet

För att skriva krävs ensamhet. ”Man finner inte ensamheten, man skapar den”, som Marguerite Duras säger i Att skriva. Och det verkar många författare mena är den negativa delen med att vara författare. Att det är så ensamt. För mig är det en bonus. Det är då jag kan tänka klart, det är då jag fyller på tömda energifack, det är då jag kan fokusera.

”Man finner inte ensamheten, man skapar den”. Ja, så är det. Man måste avsätta tiden, man måste prioritera skrivandet, man måste skapa ensamheten. Utan den – inget skrivet.

Lek

Jag skriver berättelser intuitivt, ”planlöst”. Om jag planerar först, ingen berättelse. Jag söker mig fram. En mening ger nästa. Det är ofta en resa jag skriver om, och i okänd terräng. Och då det inte finns något synopsis från början blir jag en upptäcktsresande i min fantasi. Därmed inte sagt att jag börjar helt från noll när jag skriver, alltid har jag något att utgå ifrån: en scen, en känsla, en person.

Skrivandet måste alltså vara en lek, en gåta vars lösning finns där framme någonstans. Det ska vara kul att skriva, inledningsvis, sedan när berättelsen når en viss gräns så slutar jag skriva och sätter mig ner och försöker ta reda på vad det egentligen går ut på. Vad är temat? Vilka scener är de viktiga? Vad gör den personen här? Och så vidare. Först nu planerar jag.

I Snodden och Månkatten har jag mer eller mindre medvetet lekt med nyfikenheten inför det nya. Det finns mycket lådor/kartonger (flyttlådor, kökslådor, övergivna kartongfabriken) med dolda saker i, det finns en djungelstig genom. Jag behöver ha begränsningar i vad som är tillåtet i texten, det triggar min fantasi. I texten anges till exempel alla vuxnas tal indirekt, men alla barns direkt. Vet inte riktigt varför jag valde att göra så. Kanske för att det är en tolkning av hur Snodden uppfattar det, barnen är viktigast och där ovanför babblar de vuxna.

Och leken, jag tror egentligen att mitt skrivande i första hand handlar om det, att leka. Det måste vara roligt annars blir det inget. Det måste finnas nyfikenhet och barnslighet.

Gnista

Gnistan kan innebära två saker. Den första tändande gnistan som startar berättelsebranden. För mig är det ibland en urscen, något jag ser för mitt inre, eller upplever utifrån. Ibland är det en textrad eller en titel. Sedan måste min egen gnista eller geist eller vad man vill kalla det vara så stor att jag skriver klart berättelsen.

Fokus

Även fokus betyder två saker för mig. Först det som går genom min lins, det som mitt sinne går igång på för att jag ska ”fastna” för att skriva en berättelse:

  • att det nästan alltid är en flicka eller ett förmänskligat djur i huvudrollen (utom när jag undantagsvis skriver för vuxna, då har det hittills varit särlingar till män i huvudrollen)
  • att en förälder saknas om huvudpersonen är ett barn
  • att det är en resa på något sätt till ett okänt land som huvudpersonen upptäcker samtidigt med mig då jag skriver (och med läsaren sedan).

Så är det oftast. Sedan innehåller mina texter sorg, mystik, gåtor, ensamhet, lekfullhet och äventyr. Och de är ofta magiska på något sätt.

Fokus två innebär att jag ser till att befinna mig så mycket i berättelsens värld att denna värld inte självdör. Att jag tänker och skriver om den så mycket det bara går.

Skrivverktyg

Jag har förändrat mitt skrivande då det gäller det praktiska, till att skriva direkt på dator (tidigare skrev jag förstamanus förhand). Och jag har även lagt in att jag måste skriva minst 1000 ord per dag. Med tanke på att Snodden och Månkatten är 20 000 ord kan man få för sig att magisteråret är ett ovanligt kort år. Så är det inte. Att få till dagar med 1000 ord har varit svårt, en stor utmaning. Jag vill bli bättre på det. Till mitt försvar kan tilläggas att jag parallellt har skrivit på andra manus: tre bilderboksmanus och en fantasyroman.

Fysisk rörelse

För många författare går fysisk rörelse och skrivande hand i hand. Löpning hos t.ex. Joyce Carol Oates, Haruki Murakami, Martina Haag, Johan Teorin, Torbjörn Flygt. Hos andra är det vandrandet. Och så är det för mig. Jag vandrar med min kappsäck i timmar, så sätter jag mig någonstans, skriver, sedan vandrar jag igen, sätter mig någonstans, skriver och så vidare. Av enkelhet blir det oftast i Lund där jag bor, gärna i centrum. Ibland i Helsingborg, ibland Malmö, ibland Österlen. Förflyttningen, den långsamma, gör att jag kan fokusera tankarna på berättelsen på ett annat sätt än om jag sitter på en stol eller ligger på en spikmatta. Kanske är det också det att vara utomhus. Luften, ljuset. Jag vet inte.

Jag har testat att ha en skrivarlya, i ett konstnärskollektiv. Det passade mig dåligt. Jag var aldrig där. Och så en skrivarhörna hemma, vid en gammal sekretär. Jag skrev aldrig där heller. Jag skriver i rörelse, i flykten, en slags hemlös författarnomad. Hemmet är min kappsäck, i den har jag datorn, blocken, pennor, böcker, saxar. En fladdermus som reflex. Kängorna driver kroppen och blir en motor till skrivandet. Den fysiska vandringen är planlös. Vandraren har ingenstans att gå. Men inuti finns det rörelse, i tankarna, berättelsen rör på sig, orden hittar sin plats. I Lund finns det vattenhål, oaser: UB1, Stadsbiblioteket, SOL-center, LUX, Café Ariman, Gerdahallens café, fontänen vid universitetsplatsen, Botaniska trädgården, eller vilken parkbänk som helst vid fint väder.

Men även gamla hundar vill sitta ibland. Under magisteråret har jag försöker lära mig att skriva hemma. Vid köksbordet, vid pysselbordet, i den gröna fåtöljen. Men jag vill kanske hellre stå upp och skriva, eller vill jag det? Inbillar mig att det finns något bra med att vara på tårna, att bara kunna gå därifrån, att inte slita på tyget i kostymbaken. Kanske en skrivpulpet. Så här efteråt får jag säga: Det gick inte. Nu driver jag åter omkring.

Uthållighet

Ett stort problem för mig har varit att inte slutföra saker, att inte fixa att skriva på en berättelse tills den är ”klar”, färdig att skickas till förlag, att ges ut eller vad nu tanken är. Mina skrivbordslådor, verkliga eller digitala, har svämmat över av dessa ofullbordade texter. Jag har inte klarat att stå kvar på grästuvan utan hoppat till nästa när det har tagit emot eller dykt upp en tuva med grönare gräs. Och att sedan hitta tillbaka till grästuvan man stod på är svårt. Flykt handlar det säkert om. Men. Under magisteråret har jag äntligen lärt mig att bita mig fast, ha tålamod. Och det är säkert en av de viktigaste förmågorna som en författare bör ha, uthållighet. Att göra som Thomas Edison, över 10 000 misslyckade experiment innan han skapade en glödlampa som lyser längre än två sekunder. Att inte ge sig, att skriva om berättelsen 10 000 gånger om så krävs.

En fin sak som Joyce Carol Oates i The faith of a writer, ger råd om är förstamanuset, jo, det kan vara asjobbigt att skriva och så blir det ändå som om det var skrivet av en schimpans hög på plockgodis. Men, säger Oates, ge inte upp. Du kan alltid skriva om och ändra, andramanuset blir kanske som en pilgrimsfalk genom luften, ett glädjefnatt. Don’t ever give up!

IMG_0258.JPG

Om Ask

Rikard Ask. Författare, låtskrivare, redaktör. Lektör ibland,skrivlärare ibland. Geolog. Vandrare. Samlare.
Det här inlägget postades i Skrivlogg. Bokmärk permalänken.